Livet med smärta är helt klart ett annorlunda liv än det jag hade önskat eller kunnat föreställa mig.
Min fysiska smärta den syns men inte min själsliga smärta :'(
Jag vill DEFINITIVT inte ha medömkan utan jag vill få respekt för den människa jag är och det liv som jag tvingas leva fast jag inte valt att ha det så här.
Jag gör allt jag kan för att må lite bättre och utåt sett säger folk att de inte förstår hur jag orkar vara så positiv och glad fast jag bär på så mycket smärta och alla dessa sjukhubesök.
Jag håller min fasad utåt för att orka, måste vara positiv, måste tänka positivt annars överlever man inte. Sorgen över sjukdomen som drabbat min kropp måste läggas åt sidan.
Mina närmaste vet och ser på mig när det är kämpigt för dom har lärt sig tolka mitt kroppspråk även om jag inte klagar. Det hjälper inte min smärta att klaga, även om det kan vara skönt att ibland berätta hur man mår och känner sig.
Men bara för att jag inte klagar så betyder det inte att jag tycker livet är toppen varje dag.
Sen har jag uteslutit alla ENERGITJUVAR ur mitt liv, tufft men ändå nödvändigt för min egen hälsas skull. Och kommer det nya så kommer jag utesluta dem också. Se inte bara till mitt yttre, det är bara ett skal, se mitt inre och den jag verkligen är.
Till alla mina vänner vill jag bara säga att ni berikar mitt liv med både vänskap och kärlek. Ni är guld värda ♥